söndag 8 maj 2016

Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 9789173894517.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på, de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti till viss del skulle kunna uppväga sin litenhet med vore aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation." Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet mer i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?

torsdag 5 maj 2016

Istället för tendensfrihet - lokal organisering

Till Vänsterpartiet 41:a kongress 5-8 maj 2016 har förslag om att införa så kallad tendensfrihet framförts. Tendensfrihet skulle, vad jag förstår, undergräva principen om att gemensamt fattade beslut ska följas av alla. De som förordar tendensfrihet, eller att Vänsterpartiet ska bli en "radikal mosaikvänster" verkar vilja att Vänsterpartiet ska bli en "paraplyorganisation för hela vänstern" (citat ur någon diskussion på Facebook).

Det stämmer att Vänsterpartiet som parti måste förändras om vi ska kunna fylla vår funktion i svensk politik - organisera för att bygga socialism. Men är tendensfrihet den rätta vägen att gå? Jag tror inte det.

Tvärtom tror jag att vi behöver utveckla en starkare egen identitet, som är något annat än vänstersocialdemokrati. Denna identitet utvecklas genom diskussioner och studier, men främst genom praxis, alltså konkret politiskt arbete.

Vänsterpartiet är inte vänstern, vi är en del av vänstern. Idén om ett brett parti som ska samla hela vänstern tror jag inte på. Däremot behöver vi breda samarbeten kring sakfrågor. Vi bör sträva efter bredast möjliga enhet kring varje fråga.

För mig är en av själva poängerna med att vara organiserad i ett parti att vi gemensamt fattar beslut som vi sedan gemensamt följer. Det måste finnas goda möjligheter att diskutera innan beslut fattas, men väl fattat - i god demokratisk ordning - ska det följas av alla. Utan denna princip skulle vi få ett spretigt parti där valda företrädare skulle kunna driva sin egen linje, på tvärs emot majoritetsbeslut fattade på kongresser.

Vissa av de som kritiserar Vänsterpartiets nuvarande modell kallar den "demokratisk centralism". En del skyller på Lenin, andra på Stalin. I själva verket fungerar Vänsterpartiet enligt helt vanlig svensk folkrörelsepraxis. Vilken förening som helst fungerar så här: årsmötet (för Vänsterpartiets del kongressen) är högsta beslutande organ. De beslut som fattas där gäller tills något annat beslut fattas av efterföljande årsmöte.

En brist i resonemangen kring tendensfrihet är att inga exempel ges på vilka tendenser det skulle gälla. Det enda jag sett är Socialistiska partiet, som vill verka som tendens inom Vänsterpartiet och fortsätta vara medlemmar i Fjärde Internationalen. Men de ger inga exempel på sakfrågor där de inte skulle vara överens med oss i Vänsterpartiet. Som jag ser det verkar de vilja verka som ett parti inom Vänsterpartiet. För övrigt är ju Socialistiska partiet ett svenskt exempel på ett parti med tendensfrihet, som visar att tendensfrihet i sig inte gör ett parti framgångsrikt.

Istället för konkreta exempel på varför tendensfrihet behövs i Vänsterpartiet ges exempel på framgångsrika partier som har tendensfrihet. Exemplen är säkert värda att studera men då måste också hänsyn tas till att de politiska förutsättningarna i exempelvis Spanien skiljer sig från våra förhållanden. Själv skulle jag vilja att Vänsterpartiet blir mer av att vänsterpopulistiskt parti, men det innebär inte att vi kan kopiera Podemos.

Argumentation som bygger på Rosa Luxemburg vs Lenin eller på att nämna långa listor på andra vänsterpartier kanske i själva verket visar en brist hos Vänsterpartiet, en kultur som måste förändras om vi ska kunna växa som organisation och i betydelse?

Det vi behöver bli bra på är undersökningar och analyser av konkreta förhållanden och att organisera, kanske främst lokal organisering. Organiseringen kommer inte alltid innebära att värva medlemmar till Vänsterpartiet utan kan lika gärna bestå av att vi medverkar till att organisera kring en sakfråga, att bilda bredast möjliga enhetsfronter kring specifika frågor.

I senaste numret av Brand skriver Erik Persson, aktiv i Förbundet Allt åt alla:

"Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens."

Jag menar alltså att vad vi bör göra är att försvara och utveckla folkrörelsedemokratin i Vänsterpartiet. Vi måste också bli bättre på att även när det inte är valrörelse agera fokuserat och vi måste bli mer lokalt förankrade.

Jag hoppas att ekoeko-arbetet kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett bättre parti. Om vi ska bli Sveriges bästa miljö- och klimatparti måste detta genomsyra alla nivåer i partiet. Lokalt måste vi undersöka vilka förhållanden som råder och vilka allianser som kan byggas. Alltså: 1. Undersök, 2. Organisera.

Även om nu inte tendensfrihet är lösningen på Vänsterpartiets problem måste den partiledning som väljs på kongressen se att Vänsterpartiet som organisation måste utvecklas. Det lokala arbetet är det centrala, men för små partiföreningar som den jag själv är medlem i behövs initiativ och stöd från central och regional nivå. Vi behöver handledning i lokal organisering.

Vidare läsning:

Revolution, tidigare Avanti, är ett konkurrerande politiskt partiEfterlyses: en radikal mosaikvänster, Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering, Etzlers svar duger inte, Jag uppfattar mosaikvänster som en omskrivning för tendensfrihet, Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati, Så kan vänstern vända vinden, 5 frågor till Marcus Zingmark om tendensfrihet inför V:s kongress, Vänsterpartiet måste bli mer öppet, Motioner om tendensfrihet till Vänsterpartiets kongress 2016 samt partistyrelsens svar på dem.