Vänsterpartiet får 5,2 procent av rösterna i Statistiska centralbyråns undersökning av partisympatierna i november 2011. Det är en uppgång jämfört med undersökningen från maj 2011 då vi fick 4,5 procent. Men det är en nedgång från valresultat 2010 då vi fick 5,6 procent. Siffrorna är usla och duger inte på långa vägar.
I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.
Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.
Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.
Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.
Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".
Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.
Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".
En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.