Den öppna process som nu pågår inför Vänsterpartiets kongress den 5-8 januari i Uppsala 2012 bådar gott inför det nödvändiga förändrings- och förnyelsearbete av organisation, kommunikation och politik som måste konkretiseras och ta fart efter kongressen.
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".