lördag 31 december 2011

Reality check inför årsskiftet

Mycket ser ljust ut för Vänsterpartiet nu. Vi har haft en öppen och god process inför kongressen. Det ser ut som att vi kommer välja en lysande partiordförande, nämligen Jonas Sjöstedt. Vi kan få en kunnig och vass partisekreterare, nämligen Aron Etzler. Den föreslagna partistyrelsen och programkommissionen innehåller många bra namn. Partistyrelsen har antagit ett viktigt strategidokument och Vänsterpartiets framtidskommission har lagt fram ett slutdokument som innehåller mängder av goda förslag till den nya partistyrelsen.Stämningen verkar vara god i partiet och vi har fört breda diskussioner med högt i tak under hösten och vintern. Vi har genomfört lyckade kampanjer om sjukvård och äldreomsorg. Våra frågor (äldreomsorg, euron) är heta politiska frågor. Vi har fått många nya medlemmar. Opinionssiffrorna pekar försiktigt uppåt.

Allt detta ska vi glädjas åt. Men framför allt handlar det nu om att ta tillvara på de möjligheter vi har. Vi måste anta utmaningarna. Vi måste våga förändra och göra nödvändiga, kanske smärtsamma, prioriteringar.

Vänsterpartiet är fortfarande ett parti i kris.

- Vi ligger alldeles för lågt i opinionen.
- Visst fick vi nya medlemmar efter valet, men det fick även andra partier.
- Nu verkar alla nöjda med vårt öppna sätt att tillsätta partiordförande. Så lät det inte när Jonas Sjöstedt utmanade Lars Ohly under Almedalen. Alla har ännu inte insett att personfrågor och frågor kring organisation och kommunikation är politiska frågor.
- Vänsterpartiet är ett organisatoriskt och antagligen också politiskt svagt parti.
- Viljan att byta regering 2014 verkar vara låg hos vissa medlemmar. Utan rödgrönt samarbete inget regeringsbyte. Ett resultatinriktat Vänsterparti måste kunna förhandla och kompromissa.
- Vänsterpartiet har dålig ekonomi.
- Tendenser till plakatpolitik finns, till exempel när man propagerar för sex timmars arbetsdag utan att redogöra för hur den ska införas eller hur frågan ska drivas. Eller kanske man snarare ska säga att Vänsterpartiet håller sig med vissa symbolfrågor. Att vi "alltid" skanderat "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetdag" är inte i sig ett argument för sex timmars arbetsdag.
- Internfeminismen är inte tillräckligt utvecklad. Detta resulterar bland annat i att vissa kräver att nästa partiordförande måste vara en kvinna. Samma personer krävde dock inte att Lars Ohly borde avgå till förmån för en kvinna. Nu menar också vissa att om vi väljer en man till partiordförande så kan vi inte välja en man till partisekreterare. Jag menar att sådant i så fall måste anges i stadgarna. Vi bör se partistyrelsen som en kollektiv ledning för Vänsterpartiet. Vi ska ha en majoritet kvinnor i partistyrelsen och i verkställande utskottet. Vi ska också medvetet arbeta för att föra fram de kvinnor vi har i partistyrelse och programkommission samt tänka framåt. Vi skapar själva våra framtida företrädare.
- Vänsterpartiet har för svaga partiföreningar, särskilt på landsbygden. Vad jag sett och förstått finns inte i Nordvästra Skåne en enda väl fungerande partiförening. I hela Skåne är det väl bara Malmö som har en väl fungerande partiföreningen. Men även om vi betraktar partiföreningen i Malmö som stark så fick vi endast 5,18% av rösterna i kommunvalet 2010.
- Det är rätt och riktigt att förändringarna börjar uppifrån. Man städar som bekant en trappa uppifrån. Men vi måste också gå mot större öppenhet på lokal- och distriktsnivå. Skånedistriktets sätt att sköta valet av ombud till kongressen visar att den vilja till öppenhet som finns på central nivå ännu inte sipprat ned i organisationen.

Men vi är på rätt väg och jag är ser hoppfullt på Vänsterpartiets framtid. Jag tror att krisen kan göra oss till ett bättre parti.

Läs vidare:
Aron Etzler: Varje sten måste vändas
Thaher Pelaseyed: Omvalet en besvikelse

Att bli angripen av DN är inte dåligt utan bra

Jonas Sjöstedt har intervjuats i Dagens Industri. Jonas säger att han är väldigt taggad och han ser ljust på Vänsterpartiets framtid. Taggad blir man också av att läsa intervjun och det finns verkligen anledning att känna sig hoppfull inför Vänsterpartiets framtid.

Jonas Sjöstedt påpekar att om man vill ha "bättre välfärd, mer jobb åt ungdomarna och miljösatsningar, då måste det finansieras”. Alltså måste vissa skatter höjas.

Jonas Sjöstedt vill också se en ny regering. Han menar att de rödgröna partierna måste ge besked i regeringsfrågan före valet 2014. Det håller jag med om. Vänsterpartiet ska vara resultatinriktade. Vi måste medverka till att högerregeringen avsätts. Sverige behöver en ny regering och en ny politik.

Men vi har mycket att lära av det i stort sett misslyckade rödgröna samarbetet inför valet 2010. De rödgröna måste presentera en politik som skiljer sig radikalt från högerns, vi får inte låsa in oss i förhandlingsrum, vi behöver inte bli överens om allt och vi behöver en rödgrön rörelse. Vänsterpartiet har en del att lära av tyska Die Linke som lärt sig bli hårda förhandlare.

Intervjun i Dagens Industri har fått Dagens Nyheter att på ledarplats gå till angrepp på Jonas Sjöstedt. Som vanligt är förnyelse liktydigt med högerpolitik för DN:s ledarskribenter. Jag hoppas vi kan överraska dem genom att förnya Vänsterpartiet genom att utveckla vår vänsterpolitik.

DN skriver: "Sjöstedt är saklig, påläst och förtroendeingivande. Och kommer sannolikt att driva en tydlig vänsterlinje." De menar att Vänsterpartiet framför allt kommer hota Socialdemokraterna. Det troligaste är givetvis att Vänsterpartiet kommer ta väljare från Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt locka personer som annars inte skulle ha röstat. Men jag tror också att ett vässat Vänsterparti kan skapa en del problem även för övriga partier. Inte minst kan man tänka sig att en stärkt och mer offensiv vänsterflygel i svensk politik kan få hela det politiska fältet att kantra åt vänster. Om inte annat kommer det bli jobbigt för högern att tvingas förhålla sig till en partiledare som Jonas Sjöstedt och ett Vänsterparti som lägger konkreta och tydliga förslag som ökar jämlikheten, skapar jobb och motverkar klimathotet.

Läs vidare:
Tysk vänster in i makten centrum

Undersökande politik

Aron Etzler har intervjuats i Resumé. Aron Etzler är chefredaktör på Flamman och kandiderar till posten som partisekreterare i Vänsterpartiet.

I intervjun ger han en rad goda exempel på hur han vill att Vänsterpartiet ska arbeta. Det jag framför allt fastnar för är när han jämför politik med journalistik:

"De journalistiska metoderna är extremt användbara i politiken. Man måste ta reda på problem i samhället och vad de beror på. Ofta är det inte vad man ser först, utan man måste gräva för att se vad som hänt. Sen måste man när lösningar presenteras göra ett riktigt och gediget arbete."

Här är Aron Etzler, med tydlig inspiration från nederländska Socialistiska partiet, något avgörande på spåren. En del har menat att en brist med Vänsterpartiets arbete inför kongressen har varit att vi i alltför liten utsträckning diskuterat politik. Det är fel menar jag. Vi har diskuterat organisation, kommunikation och personfrågor. Det är också politik.

Jag, liksom säkert de flesta vänsterpartister, tycker att Vänsterpartiets politik på det stora hela taget är bra. Men jag tror ändå att en hel del behöver förändras på sikt. Vi ska inte ta något för givet. Gamla ställningstaganden bör granskas. Håller de fortfarande?

Jag tror att vi bäst utvecklar vår politik genom undersökningar av konkreta situationer och företeelser. Vi måste också bli bättre på att lyssna. Där har vi mycket att lära från nederländska Socialistiska partiet som arbetar med dörrknackning och enkäter.

Efter att ha undersökt och lyssnat formulerar vi sedan våra lösningar med en väl utvecklad interndemokrati.

Genomförda val, aktioner, kampanjer etc ska noga utvärderas. Valutvärderingar är viktiga och ska genomföras på alla nivåer efter en gemensam mall.

Termen "undersökande politik" har jag lånat av Aron Etzler.

Läs också:
Utse Aron Etzler till Vänsterpartiets partisekreterare!
Glada nyheter från Nederländerna
...
Uppdatering:
Henning Süssner Rubin har skrivit fint och klokt på sin blogg om politik som ett sätt att vara. Läs!

torsdag 29 december 2011

Glada nyheter från Nederländerna

Aron Etzler meddelar via Facebook att Socialistiska partiet nu är näst största parti i Nederländerna. Nederländska Socialistiska partiet har utarbetat ett eget sätt att arbeta och organisera sig. De prioriterar det utomparlamentariska arbetet högt, de skolar och tar hand om sina medlemmar, de är ett aktionsparti, de lyssnar på medborgarna med dörrknackning som metod och de fokuserar på det konkreta och det vardagliga.

Aron Etzler säger också på Facebook att Socialistiska partiet inte gör någon "stor affär av siffrorna heller - alltid fokus på politiken, inte tillfälliga upp- och nedgångar i opinionen. Det är klokt."

Aron Etzler har beskrivit nederländska Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.

Nu när Aron Etzler är nominerad till partistyrelsen av valberedningen och kandiderar till posten som partisekreterare hoppas jag att Vänsterpartiet ska lära mer av nederländska Socialistiska partiet och framför allt praktisera mer av lärdomarna från dem. 

Jag är övertygad om att Aron Etzler skulle bli en utomordentlig partisekreterare och att han skulle kunna bidra till att göra Vänsterpartiet till ett starkare, effektivare och bättre parti.

Läs vidare:

Hermansson och Sjöstedt

Jag läser nu Werner Schmidts bok C-H Hermansson : en politisk biografi. Den är mycket intressant och bra och väcker många tankar inte bara om Vänsterpartiets historia utan även om vår samtid och framtid.

Jag kollade upp vad som står om C. H. Hermansson i Nationalencyklopedin och där står: "Som debattör utvecklade Hermansson en personlig stil, präglad av lågmäldhet och saklighet."

Samma omdöme kan ges Jonas Sjöstedt. Det är alltid en fröjd att se honom vinna debatter. Jag tycker också det finns andra beröringspunkter mellan C. H. Hermansson och Jonas Sjöstedt. Bägge är ekonomiskt kunniga och jag tror att även Jonas Sjöstedt, liksom C. H. Hermansson gjorde, kan bidra till politisk utveckling inom Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt är också precis som C. H. Hermansson en populär politiker.

Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Jonas Sjöstedt: Meningen med föreningen
Jonas Sjöstedt: En socialistisk strategi för Sverige 2011

Aktuella ord från 1949

Så här sa C. H. Hermansson under ett partistyrelsemöte 14-16/10 1949:

"Vi kan inte utforma vår politik som en överbjudningspolitik gentemot socialdemokratin, det skulle om något vara opportunism, vara svanspolitik. Ej heller kan vi sträva efter att alltid vara eniga med socialdemokratin. Vi måste utforma vår taktik självständigt." Ur: Schmidt, Werner: C-H Hermansson : en politisk biografi, s. 187.

Orden är fortfarande aktuella. Samma slutsats har Vänsterpartiets framtidskommission kommit fram till. I presentationen av Vänsterpartiets framtidskommissions slutrapport står det:

"Framtidens Vänsterparti måste utveckla ett självständigt förändringsprogram och inte reducera sig själva till vare sig samarbetspartner eller enbart kritiker av Socialdemokraterna. Vänsterpartiet har länge byggt sin politiska identitet i relation till ett stort Socialdemokratiskt parti. Det kommer Vänsterpartiet inte att kunna göra i framtiden. När Socialdemokratin är i kris är det vårt ansvar att skaffa en större kostym. Vänsterpartiets självbild behöver förändras."

Vänsterpartiet har stora möjligheter men står också inför stora utmaningar. Hittills har mycket gjorts rätt, till exempel den öppna tillsättningen av ny partiordförande. Men mycket återstår och besluten på kongressen är avgörande. Jag hoppas Vänsterpartiets framtidskommissions strategidokument och slutrapport kommer bidra till vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Men beslut och dokument är inget värda utan människor som har viljan, förmågan och kraften att göra jobbet. Jag hoppas på ett enat och taggat Vänsterparti efter kongressen som vill utvecklas och förändras. Jag tror också det blir så, det mesta ser positivt ut.

Läs vidare:
Ida Gabrielsson: Vi kan bli starka utan (S)
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Jonas Sjöstedt: Meningen med föreningen
Jonas Sjöstedt: En socialistisk strategi för Sverige 2011

onsdag 28 december 2011

Utse Aron Etzler till Vänsterpartiets partisekreterare!

Idag har Aron Etzler offentliggjort att han vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet. För mig är det ett väldigt glädjande besked. Utan att veta vilka övriga som vill bli partisekreterare eller är lämpade att bli det menar jag att om vi väljer Aron Etzler till partisekreterare bidrar det till att vi toppar laget.

Det faktum att han gått ut öppet med att han vill bli partisekreterare talar för honom. Så bör vi arbeta i Vänsterpartiet. De som vill väljas till någon post bör gå ut öppet med det och också berätta varför de vill bli valda. Öppenheten som vi haft i partiledarvalet bör genomsyra även övriga personval. Nu verkar alla gilla detta men så lät det inte när Jonas Sjöstedt öppet utmanade Lars Ohly under Almedalen.

Aron Etzler säger att han "vill vara en utåtriktad, politisk partisekreterare med integritet" och "att V måste bli tydligare, engagera medlemmarna på ett nytt sätt och visa på skillnaderna mellan höger och vänster."

Vänsterpartiet kommer alltså få ny partiordförande (en eller två) samt en ny partisekreterare. Det ger möjligheter till nystart och nytändning och utveckling av Vänsterpartiets politik, organisation och kommunikation. Vi har också infört en ny central organisation.

Precis som Aron Etzler tror jag "att vi har världens chans att göra något bra av Vänsterpartiet". Personvalen är viktiga och jag tror att Aron Etzler med sitt tänkande, sina kunskaper och kommunikationsförmåga kan bidra till Vänsterpartiets utveckling.

Att Aron Etzler tidigt efter valnederlaget krävde Lars Ohlys avgång är ett argument för att välja Aron Etzler till partisekreterare. Han visade då på den nödvändiga krismedvetenhet som annars tyvärr ofta saknas i Vänsterpartiet.

Men framför allt har han genom sina böcker, artiklar i Flamman och Kommunalarbetaren och medarbetande i Panelen i Godmorgon, världen! visat att han är en av Sveriges skarpaste politiska analytiker. Jag hoppas att Aron Etzler ges chansen att i Vänsterpartiet i praktisk politik omsätta sin kunskap och sina insikter.

Så här skrev Aron Etzler i Flamman 2010-11-10:

"Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30. Det är också möjligt att man någon gång förut kunde avstå från att föra systemkritik på tal. Men det var rimligen före de systemkrascher, klimatkatastrofer och naturresurskriser som ett vänsterparti rimligen borde försöka förhindra idag."

Det ligger helt i linje med Vänsterpartiets framtidskommissions insikt om att Vänsterpartiet nu måste "bygga en ny självständig identitet och axla en större roll än tidigare". Citatet visar också på det faktum att vi måste stärka vår miljö- och klimatpolitik. En kraftfull, och alltså realistisk i den bemärkelsen att den verkligen löser några problem, miljö- och klimatpolitik både kräver systemkritik och är i sig systemkritisk. Att våga formulera och föra ut en radikal miljö- och klimatpolitik är systemkritiskt på en helt annan nivå än vad exempelvis det är att driva krav på sex timmars arbetsdag.

I Flamman fördes efter valnederlaget en intensiv debatt. Aron Etzler stod för kloka inlägg och han bidrog till Vänsterpartiets påbörjade, men långt ifrån avslutade, förnyelse genom att öppna Flammans spalter för debatten. Så här skrev Aron Etzler 2010-09-23: "Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare." Allt detta tror jag han kan bidra till som partisekreterare.

Själv hade jag eftervalsdebatten i åtanke när jag nominerade personer till partistyrelsen och programkommissionen. Jag nominerade Aron Etzler, Tobias Smedberg och Jonas Wikström mycket med tanke vad de skrivit under eftervalsdebatten. Tyvärr finns inte Tobias Smedberg och Jonas Wikström med i valberedningens förslag till ny partistyrelse.

Det är inte en eller några personer som kan rädda Vänsterpartiet. Men personvalen är mycket viktiga. Det är dags att toppa laget. Om valberedningens förslag till partistyrelse är det optimala kan jag inte uttala mig om. Det är avgörande att partistyrelsen kan fungera som ett lag oavsett vem eller vilka som väljs till partiordförande och att den är beredd att göra prioriteringar och förändringar. Jag tycker att Vänsterpartiets framtidskommission strategidokument och slutdokument i huvudsak är bra. Det är nu läge att börja bygga det nya Vänsterpartiet. Vi har haft sedan valnederlaget 2010 på oss att fundera och diskutera. Nu vill vi se påtagliga förändringar.

Med Aron Etzler får vi en intellektuell partisekreterare som noga studerat både hur man bygger framgångsrika vänsterpartier och hur moderaternas väg till framgång sett ut. Det förstnämnda handlade boken Trondheimsmodellen om, en bok som innehåller tankar jag menar kan utveckla och stärka Vänsterpartiet. Det sistnämnda ägnar han sig åt i sin kommande bok Allt blått blir rött. Med en partisekreterare som lärt känna fienden har vi stora möjligheter att bli ett verkligt skarpt oppositionsparti.

Jag hoppas verkligen att Aron Etzler väljs till partisekreterare. Det kan det bidra till att dessa ord av Aron Etzler besannas:

"Vi är det förlorande laget. Och det skall inte fortsätta så."

Läs vidare:
Aron Etzler: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden.
Aron Etzler: Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Aron Etzler: Allt rött blir blått.

Lyssna:
Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?

söndag 25 december 2011

Ska vi diskutera socialismen?

Så här avslutar Jenny Lindahl Persson sin artikel "Hjältar i vardagen":

"Det är en sådan gärning som bara är möjlig när allt det här härliga sammanträffar i en rörelse: dynamisk teoretisk debatt, engagemang från breda medlemslager i programskrivningar och teoretiska frågeställningar samt möjlighet för medlemmarna att i demokratiska processer få fälla avgörandet. Och därtill en helt enastående utåtriktad verksamhet, som både utvecklar och får ledning av den teoretiska debatten." (Sprängkraft : systerskap för förändring, Nixon 2011, s. 19).

Den sista meningen i stycket tänker jag på när jag läser motionen "Socialism för 2000-talet!" som ska behandlas på Vänsterpartiets kongress 5-8 januari 2012.

Så här lyder motionen:

"Socialism för 2000-talet!

En utbredd känsla har snabbt spridit sig över världen: saker kan inte fortsätta som förut. En drastisk förändring behövs. Denna känsla delas av ensamstående mammor i arbetslöshet, industriarbetare, läkare, hemtjänstpersonal, datorprogrammerare och många fler. Fattigdom, krig, stress, oro inför avbetalningar, rädsla för arbetslöshet, hot mot klimatet, försämrad välfärd och pension, brist på förskolor, maktlöshet på jobbet, en enorm ökning av klassklyftorna och en avsky inför korruptionen i toppen har lagts på hög och lett till ett förakt för etablissemanget. Förtroendet för auktoriteter – politiker, direktörer, banker, fackföreningsledare, media – är lägre än på länge.

Men trots detta har inte ens de mest aktiva demonstranterna på gatorna i Barcelona och Aten en klar idé om ett alternativ till kapitalismen. Och arbetarrörelsen i Europa går på knäna. I några länder har ordet 'socialism' blivit populärt igen, men även där har de flesta svårt att förklara konkret vad de menar med 'Socialism för 2000-talet'.

Vi behöver en vision av ett nytt samhälle, som inte är baserat på modeller från det förflutna utan på verkligheten här och nu, och som omfattar de omedelbara steg som behöver tas för att ta oss ur den kris vi befinner oss i och börja bygga något bättre.

Det måste vara en bred och öppen diskussion som inte bara innefattar partimedlemmar utan också arbetarrörelsens organisationer, forskare och allmänhet. Om vårt parti tog spetsen i den här frågan hoppas vi att det skulle kunna bidra till en renässans för socialistiska idéer, men även stora framsteg för vår organisation. Därför vill vi att programkommissionen ges särskilt ansvar att initiera en sådan diskussion i och utanför partiet. Partistyrelsen bör givetvis även delta och ta ett stort ansvar, men programkommissionen har en särskild ställning i utvecklandet av våra idéer.

Vi yrkar

att programkommissionen ges i uppdrag att under kommande kongressperiod initiera en bred diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet, med deltagande av partimedlemmar, arbetarrörelseorganisationer, folkrörelser, forskare och allmänhet."

Programkommissionen föreslår kongressen att bifalla motionen:

"Programkommissionen tycker att motion B36 förslag angående en bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet är bra och viktig. Nästkommande programkommission måste kunna få forma sitt eget arbete, men förslaget i B36 är tillräckligt öppet skrivet för att detta ska kunna ske. Programkommissionen tycker att motion B36 intentioner att fördjupa och bredda den ideologiska diskussionen i Vänsterpartiet är goda. En sådan diskussion ska kopplas konkret till dagens strategiska ställningstaganden för att flytta fram arbetarklassens positioner, samtidigt som det ska finnas plats för mer långtgående diskussioner rörande en socialistisk strategi.


Programkommissionen föreslår

att motion B36 bifalls"

Om det är bra eller inte att bifalla denna motion tycker jag är svårt att sia om i nuläget. Det kan bli bra, men det kan också bli dåligt. En "bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet" måste bottna i praxis. De teoretiska diskussionerna måste hänga samman med konkret, praktiskt politiskt arbete. Praxis utvecklar teorin och vice versa, precis som Jenny Lindahl Persson skriver om Ung Vänsters feministiska teori och praktik.

Ett socialistiskt parti bör givetvis diskutera socialismen. Det förutsätter dock även att vi inte strävar efter att bli överens i alltför många frågor. Vänsterpartiet är och bör under överskådlig framtid vara ett brett vänsterparti. Vi kan ha olika åsikter om sådant som plan kontra marknad till exempel. Men det finns också ställningstaganden där vi inte får ha skilda uppfattningar. Ett sådant ställningstagande är enligt min mening att vi är ett demokratiskt socialistiskt parti. Vi vill ha en demokratisk socialism. De borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna (yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv) är stora folkliga framsteg som vi vill försvara och utvidga. Av detta följer att jag delar Jonas Sjöstedts syn på Kuba: "Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier." Det är också Vänsterpartiets linje: ”För vänsterpartiet är mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle. Det är i praktiken inte möjligt att dra en skarp gräns mellan demokratier och icke-demokratier, men Kuba uppfyller i detta avseende inte de minimikrav som måste ställas på en demokrati.” (Antaget på kongressen 2008). Vänsterpartiet är inte, precis som Proletären skriver, något kommunistiskt parti.

Jag är rädd att diskussionerna kommer att föras vid sidan av, eller ovan, den politiska praktiken i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet befinner sig också i ett läge där vi har en svag organisation. Den måste förstärkas och utvecklas. Det är som Aron Etzler säger i en intervju i Clarté: "hur en organisation arbetar är synnerligen politiskt".

Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet.

Läs vidare:
"Partiet som gaskar upp vänstern i Holland"
"Socialt arbete grunden för politisk aktion"
"Holländska vänstern ignorerar rasismen"

Bra kan bli bättre

Mona Sahlin går idag ut och säger att hon vill att Socialdemokraterna ska utse sin näste partiordförande i en öppen process. Socialdemokraterna kan lära av Vänsterpartiet.

Den öppna process vi haft inför kongressen 2012 har varit mycket positiv. Men bra kan bli bättre. Jag hoppas vi utvärderar arbetet inför kongressen 2012 för att bli ännu bättre till framtida kongresser.

Här några förslag och synpunkter jag har inför kommande kongresser:

Alla som nomineras till personval (ordförande, partistyrelse, programkommission, revisorer) bör presenteras offentligt i god tid före kongressen.

De som kandiderar till förtroendeposter bör kandidera öppet i god tid före nomineringsstopp och ges utrymme att presentera sig själva.

Hela valberedningens förslag (ordförande, partistyrelse, programkommission, revisorer) bör presenteras samtidigt för att på så vis visa att det är ett lag vi väljer och att Vänsterpartiet tillämpar ett kollektivt ledarskap.

Vi bör överväga att hålla rådgivande medlemsomröstningar i val av partiordförande.

Vi bör se över hur ombuden till kongressen väljs. I Skånes val av ombud till kongressen fick vi inte information om hur de som kandiderade till kongressen ställde sig i ett antal viktiga frågor: partiordförande, delat ledarskap eller ej, förslaget till ny EU-skrivning, strategidokumentet.

Annat som kan bidra till större öppenhet är:

Att samtliga förtroendevalda (kanske även riksdagsledamöter samt anställda) presenteras på rikshemsidan med bild, presentationstext, länkar till sociala media.

Förbättra möjligheterna för medlemmar att följa partistyrelsens arbete.

Att vi håller medlemsomröstningar i vissa frågor.

Att vi låter medlemmarna uttrycka sin åsikter i vissa frågor genom enkäter.

Att vi håller rådslag i vissa frågor.

Det är också viktigt att vi låter öppenheten få genomslag i hur vi arbetar i partiföreningar och distrikt.

Läs vidare: Alltid rött alltid rätt.

fredag 23 december 2011

Åttapartivalet 2010

Åttapartivalet 2010 är namnet på en rapport utgiven av Statistiska centralbyrån. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet har författat rapporten.

Hela rapporten finns tillgänglig på internet.

Här några citat av särskilt intresse för Vänsterpartiet ur rapporten:

"Taktikröstandets mest kända fenomen är 'kamrat 4-procent' som uppträdde mest tydligt på 1980-talet. I första hand Socialdemokratiska anhängare stödröstade på Vänsterpartiet för att få till en S-regering. Kamraten var som mest hjälpsam i valet 1982 då hela 42 procent av V:s väljare kom från andra partier (38 procent från S). I valet 2010 är det endast 11 procent av V:s väljare som är potentiella taktikröstare. I det Rödgröna samarbetet 2010 har ett svagt Socialdemokratiskt parti få taktikröstare att bjuda på och behovet fanns inte. Vänsterpartiet låg i de flesta mätningar relativt tryggt över 4 procent." (s. 51).

"På den Rödgröna sidan kan fler väljare 2010 peka ut någon profilfråga för Miljöpartiet (64 procent) än för Socialdemokraterna (59 procent) eller Vänsterpartiet (42 procent). Resultaten för S och V är bland de sämsta partierna uppnått i någon av våra profilundersökningar sedan 1982." (s. 57).

"Folkpartiet är ett exempel på det första slaget parti med endast en starkt profilerad fråga medan Vänsterpartiet kan representera det andra slaget parti med många olika men mindre välkända profilfrågor." (s. 58).

"De borgerliga mittenpartierna har enligt väljarna gjort en motsatt resa från mitten ut åt höger. I valet 1982 placerades KD i snitt på 57, FP på 60 och C på 62. Alla tre partierna placeras något mer till höger 2010, tydligast för KD med 68, men också för FP med 66 och C med 63." (s. 69). Detta tycker jag talar för att vad vi sett i svensk politik inte är en samling i mitten utan snarare en förflyttning högerut.

"Klassröstningen är fortfarande starkare i Sverige än i våra nordiska grannländer (Aardal 2011). Sambanden mellan klass-/yrkestillhörighet och partival är i huvudsak oförändrade mellan 2006 och 2010 trots att de två arbetarrörelsepartierna – Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – gjorde ett så dåligt val." (s. 87).

Läs också:
Vänsterpartiets valutvärdering.
Vänsterpartiets verksamhetsberättelse.
"Taktikröster gynnade KD och SD" (Dagens Nyheter 2011-12-21).




En röd vår

Så här mot slutet av året är det bra att ta sig tid till både reflektion och framåtblickande. Jag tror att 2012 kan bli ett bra år för Vänsterpartiet.

Avgörande beslut kommer fattas på Vänsterpartiet kongress 5-8 januari. Genom en rad åtgärder har goda förutsättningar för att Vänsterpartiet ska gå stärkt ur valnederlaget 2010 skapats.

Framtidskommissionen har arbetat fram ett strategidokument och ett slutdokument. Bägge dokumenten innehåller en rad goda organisatoriska, strategiska och politiska förslag som jag tror kommer bidra till ett starkare, vassare och bättre vänsterparti. Processen i sig har varit betydelsefull i och med att den varit så bred och öppen. Jag gissar att betydelsefulla lärdomar kan dras ur den för framtida utvecklingsarbete inom Vänsterpartiet. Ett stor tack till de som ingått i Framtidskommissionen: Ida Gabrielsson (sammankallande), Maria Chergui, Mattias Håkansson, Thaher Pelaseyed, Vasiliki Tsouplaki och Björn Öberg samt Tommy Jansson som varit Framtidskommissionens sekreterare!

Den för allmänheten mest synliga delen av Vänsterpartiets utvecklingsarbete har varit vår kandidatkampanj inför kongressen 2012. Fyra utomordentliga kandidater (Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) har rest land och rike runt och presenterat sina visioner om en vänster framtiden samt svarat på frågor. Flera av utfrågningarna drog stor publik. Till Moriskan i Malmö till exempel kom närmare 500 personer. Detta bådar gott inför framtiden. Det finns ett intresse för Vänsterpartiet och vänsterpolitik! Kandidaterna har inte enbart deltagit i utfrågningarna utan har också rest runt till partiföreningar och varit väldigt aktiva i media. Ett stort tack till de fyra kandidaterna och till alla de som på olika sätt arbetat med kandidatkampanjen!

Valberedningen har lagt vad jag förstår starka förslag till ny partistyrelse och programkommission. Av de 33 föreslagna till partistyrelsen är 14 nyval. Enligt Kalle Larsson är det antagligen den största andelen nyval på länge. Min personkännedom är dålig men jag kan ändå se att valberedningens förslag innehåller många goda namn. Inte minst är jag glad att Aron Etzler är föreslagen. Jag tror han kan bidra med politisk analysförmåga i partistyrelsen. Förhoppningsvis kan han ta med sig kunskaperna från arbetet med boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Jag tror Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet. I mars kommer Aron Etzlers bok Allt rött blir blått (Karnevals förlag) där han analyserat Moderaternas framgångar. Den kunskapen kan komma att bli betydelsefull för Vänsterpartiet. Ett stort tack till valberedningen för ert arbete!

I de två senaste opinionsmätningarna har Vänsterpartiet gått framåt. I SvD/Sifos decembermätning får Vänsterpartiet 6,3 procent och i TV 4/Novus decembermätning får Vänsterpartiet 6,4 procent. I bägge mätningarna är Vänsterpartiet fjärde största parti och alltså större än C, FP, KD och SD.

Den politiska geografin talar till Vänsterpartiets fördel. Vi har både karta och kompass när massmedia fylls av vård- och omsorgsskandaler och eurokris.

Vänsterpartiet har precis förändrat sin organisation. Den nya organisationen ska förstärka partiets arbete på flera områden. Anki Ahlsten säger: "Den nya organisationen är ett resultat av vår valutvärdering, Framtidskommissionens slutsatser och önskemål från medlemmarna. På det här viset blir vi bättre och mer effektiva". Enligt Lars Ohly är det "den största och viktigaste förändringen av partiets sätt att arbeta" som han varit med om.

Under våren kommer Vänsterpartiet förnya sin kommunikation genom en ny central hemsida, nya lokala hemsidor samt en strategi för sociala medier. En ny grafisk profil har antagits och en ny kommunikationsplan är under utarbetande. Vänsterpartiet har redan nu visat på innovativa sätt att arbeta med nätet genom de olika kampanjsidorna: om riskkapital, om tvångsprivatiseringar och om bra mat i äldreomsorgen. Framtidskommissionens sida, nätsändningarna av kandidatutfrågningarna samt kandidatsajten har också varit bra. Kongressen har en egen hemsida där allt material finns samlat. Allt detta är goda exempel på transparens och öppenhet i politiken.

Vänsterpartiets förslag till ett matlyft inom äldreomsorgen är ett bra exempel på hur vi i framtiden ska formulera vad vi vill istället för att fastna i kritik av andra partiers politik. Förslaget är också bra eftersom det direkt anknyter till den pågående debatten om villkoren i svensk äldreomsorg samt för att det är så konkret och materiellt.

De under 2011 två genomförda kampanjerna om vård och äldreomsorg har varit bra. Förhoppningsvis kan vi lära av dem och i framtiden driva effektiva och slagkraftiga kampanjer.

Kongressen är avgörande. Det är där besluten fattas och riktlinjerna för Vänsterpartiets fortsatta arbete fastställs. Personligen är jag väldigt glad att partistyrelsen bifallit motion C10 som yrkar på att Vänsterpartiet ska utarbeta ett nytt miljöprogram. Vänsterpartiet ska vara det rödgröna partiet i svensk politik.

Jag har här och nu inte möjlighet att gå igenom kongressmaterialet men jag hoppas på att vi kommer gå stärkta och peppade ur kongressen.

Ett stort tack till alla ni som på olika sätt bidragit till Vänsterpartiets utvecklingsarbete! Det mesta återstår att göra men vi har lagt en god grund och kommit en bit på väg. Förutsättningarna är goda!

Sist vill jag tacka Lars Ohly för hans insats som partiordförande i Vänsterpartiet. Under hans ledning har vi blivit ett enat parti och ett möjligt regeringsparti. Det rödgröna samarbetet har kritiserats av många. Själv tycker jag att det var rätt att vi gick in i samarbetet, men det blev fel. I ledaren i Vänsterpress 2011 : 12 skriver Lars Ohly att han hoppas att vi "kan samla våra krafter för att bli det radikala förändringsalternativ som människor som röstar på oss har rätt att kräva". Jag hoppas alla medlemmar i Vänsterpartiet läser Lars Ohlys ledare noga och funderar på vilka utmaningar Vänsterpartiet står inför och vilka krav som ställs på oss. Det räcker inte att ha rätt, vi måste få rätt också!

Jag är glad och stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet! Precis som Eric Sundström i Dagens Arena tror jag att vi går en röd vår till mötes!

God Jul och Gott Nytt År!

tisdag 20 december 2011

Ledning för framtidens vänster?

Igår presenterade Vänsterpartiets valberedning sitt förslag till partistyrelse, programkommission och revisorer:

Partiordförande:
Jonas Sjöstedt

Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.

Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.

Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.

Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.

Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.

Nedanstående valdes på kongressen 2010:

Partiordförande:
Lars Ohly

Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.

Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.

Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.

Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.

Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.

Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.

Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.

Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.

Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.

Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".

Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.

lördag 10 december 2011

Vänster för framtiden med Jonas Sjöstedt

Idag har jag gått som på nålar och väntat på att klockan skulle bli 15.00 och att få se vem Vänsterpartiets valberedning föreslår som ordförande i Vänsterpartiet. De föreslog, precis som jag hoppades, Jonas Sjöstedt.

Det var en fantastiskt peppande känsla att se Jonas Sjöstedt under presskonferensen omedelbart rada upp flera prioriterade politikområden: klimatkrisen, eurokrisen, jobbpolitiken, riskkapitalbolag inom välfärden...

Personligen är jag mycket glad över att Jonas Sjöstedt redan nu starkt fört fram att vi ska bli ett tydligare rödgrönt parti som kraftfullt driver miljö- och klimatfrågorna.

Jag tror att Jonas Sjöstedt kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett mer framgångsrikt och inflytelserikt parti. Men partiledarvalet är bara en del av Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete. Vi ska också välja en ny partiledning och en ny programkommission. Det är viktiga personval. Vi ska under kongressen behandla ett stort antal motioner och ta viktiga strategiska beslut.

Ikväll ringde Helsingborgs Dagblad och ställde frågor om partiledarvalet. Jag blev lite ställd men hoppas jag fick fram vad jag ville ha sagt: att jag är glad att Jonas Sjöstedt är föreslagen som ordförande, att han är den kandidat jag själv nominerat och som också Vänsterpartiet Höganäs nominerat, att frågan ännu inte är avgjord, att vi (nu när Hans Linde har hoppat av) har ytterligare två goda kandidater, att kongressen kommer avgöra om vi ska ha en eller två partiledare, att partiledarvalet är en del av ett större förändringsarbete. Jag poängterade att vi i Vänsterpartiet för omfattande diskussioner om vår politik och organisation och att det är högt i tak och god stämning.

Det som i massmedia framförs som att det kan bli strid om Sjöstedt inom Vänsterpartiet är en positiv och naturlig sak. Det är också helt naturligt att valberedningen inte enat förordade Jonas Sjöstedt. Tre av elva medlemmar i valberedningen stödde inte Jonas Sjöstedt. Lite märkligt kan jag tycka att det är om ingen av de tre stödde Ulla Andersson som ju har ett stort stöd i partiet och gjort väldigt bra ifrån sig i kandidatutfrågningarna. För att inte tala om hur fantastiskt bra hon utvecklat och fört fram Vänsterpartiets ekonomiska politik! Vi har haft fyra kandidater till partiledare, nu kvarstår tre, och vi har en helt unikt öppen process. Den är inte avgjord förrän ombuden på kongressen sagt sitt. Detta är en styrka hos Vänsterpartiet. Vi är ett öppet, levande och demokratiskt parti.

Jag är väldigt optimistisk inför Vänsterpartiets framtid, även om jag kanske inte tror på några snabba och stora valframgångar. Inte minst är jag optimistisk efter att ha läst Framtidskommisssionens slutrapport, som innehåller många goda förslag och idéer och massor av kunskap. Jag är väldigt glad och stolt över att vara medlem i ett parti som helt öppet lägger ut ett dokument som i flera avseenden är väldigt kritiskt mot Vänsterpartiets organisation och politik.

Jonas Sjöstedt har redan idag på flera sätt lyckats leva upp till sådant som står i Framtidskommissionens slutdokument, han har till exempel kopplat samman miljö- och klimatpolitiken med jobbpolitiken.

Om vi håller fast vid den här öppenheten, goda stämningen och viljan att vända på varje sten tror jag vi har stora förutsättningar att bli ett större, starkare och modernare vänsterparti.

Efter kongressen börjar det verkliga förändringsarbetet. Tillsammans bygger vi en vänster för framtiden!

Länkar:
Intervju med Jonas Sjöstedt (Sveriges radio)
V ändrar inställning till S (Dagens Nyheter 2011-12-08)

Uppdatering 2011-12-11:
Helsingborgs Dagblad skriver på ledarplats att Vänsterpartiet inte var redo för dubbelt partiledarskap. Det är fel på två sätt: 1. Frågan är ännu inte avgjord. Den avgörs på kongressen i januari. 2. Det handlar inte om att vara redo eller inte, frågan är om Vänsterpartiet vill ha delat ledarskap. Det finns fördelar och nackdelar och frågan diskuteras flitigt i partiet. Själv tillhör jag dem som ännu inte bestämt mig för om jag vill ha det eller inte. Däremot har Helsingborgs Dagblad rätt i att Vänsterpartiet mycket väl kan ta väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Det kommer vi i så fall göra tack vare vår politik. Jonas Sjöstedt kan bidra till detta genom att han är bra på att föra ut vår politik och han kommer säkert på ett positivt sätt bidra till Vänsterpartiets förnyelsearbete. Den socialdemokratiska bloggaren Krassman tror på tvåsiffrigt för Vänsterpartiet, Dick Erixon spår hela 16 procent för Vänsterpartiet i valet 2014, Widar Andersson på Folkbladet skriver: "Vänstern kan ha något stort på gång" (se även artikel på Newsmill) och även DN:s Maria Croft tror att Vänsterpartiet kan komma att plocka röster från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet.

Det rödgröna

Precis som Jonas Sjöstedt och Jonas Wikström tror jag att det är nödvändigt med ett rödgrönt regeringsalternativ inför valet 2014 om vi ska ha någon chans att byta regering. Ett starkt Vänsterparti är nödvändigt om regeringsbytet ska leda till en verklig förändring i politiken.

Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.

Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.

Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.

Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.

Kandidaterna och politiken

Ett antal vänsterpartister för fram Rossana Dinamarca som den av våra partiledarkandidater som vill prioritera frågan om sex timmars arbetsdag (se "Med Dinamarca för sex timmars arbetsdag", Flamman 2011 : 48).

Vänsterpartiet är, till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, ett verkligt demokratiskt parti. Det är inte partiordföranden som bestämmer politiken eller "bygger ett lag". Kongressen beslutar om våra politiska prioriteringar. Att inte Anna-Klara Bratt, som fört fram de små politiska skillnaderna kandidaterna emellan som en brist i Vänsterpartiets val av ny partiordförande, förstått detta är en sak men framstående medlemmar i partiet borde veta bättre.

Själv har jag fört fram Jonas Sjöstedt engagemang för och kunnighet i miljö- och klimatfrågor som ett argument för honom. Gör jag då inte samma fel som de som kopplar samman frågan om sex timmars arbetsdag med Rossana Dinamarca? Nej, miljö- och klimatpolitiken och frågan om sex timmars arbetsdag är inte jämförbara storheter.

Om Vänsterpartiet ska bli ett verkligt rödgrönt parti måste miljö- klimatfrågorna genomsyra alla politikområden. Miljö- och klimatpolitiken är inte en fråga, utan ett perspektiv. Vi ska inte acceptera att miljö- och klimatfrågan ses som en fråga vid sidan av andra. Det är därför vi behöver en partiordförande som äger kunskap och engagemang som gör att vi kan få med miljö- och klimatfrågor som ett perspektiv i alla politiska frågor och debatter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet vill bli det parti som på allvar tar sig an samtidens stora fråga, nämligen den som handlar om vår framtida överlevnad. Ett led i detta är att välja Jonas Sjöstedt som partiordförande. Ett annat är att skriva ett nytt miljöpolitiskt program. Men framför allt måste vi förmå att ha miljö- och klimatfrågorna som ett perspektiv som genomsyrar all vår politik. Att ta miljö- och klimatfrågorna på allvar innebär att en verkligt systemöverskridande politik måste föras. De hänger intimt samman med frågor om samhällelig kontroll över produktionen och med jämlikhet och rättvisa. Vi måste förändra stora delar av vårt samhälle (produktion, transporter, boende) om vi leva på ett hållbart sätt.

Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.

I artikeln hävdas det också att Rossana Dinamarca tydligt profilerat sig i industripolitiken. Vad jag sett har den profileringen endast bestått i att hon sagt att Vänsterpartiet ska ta fram ett industripolitiskt program och att vi vi måste bygga ut och rusta upp järnvägen.

Vänsterpartiet behöver ett industripolitiskt program och om sex timmars arbetsdag verkligen är en fråga som bör prioriteras behöver vi en strategi för hur frågan ska drivas och genomföras. Men ännu har vi varken sett något industripolitiskt program eller någon strategi för sex timmars arbetsdag.

Läs vidare:
Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.

onsdag 7 december 2011

Vänsterpartiets ansvar och möjligheter

Vänsterpartiet får 5,2 procent av rösterna i Statistiska centralbyråns undersökning av partisympatierna i november 2011. Det är en uppgång jämfört med undersökningen från maj 2011 då vi fick 4,5 procent. Men det är en nedgång från valresultat 2010 då vi fick 5,6 procent. Siffrorna är usla och duger inte på långa vägar.

I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.

Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.

Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.

Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.

Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".

Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.

Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".

En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.

måndag 5 december 2011

Statligt eller kommunalt?

I Flamman 2011 : 48 argumenterar Jonas Thunberg för att skolan bör förstatligas. Det är lätt att hålla med om hans argument. Kommunaliseringen har lett till att vi får en mindre likvärdig skola i Sverige. Men samtidigt finns det starka skäl till att driva skolan kommunalt. Besluten fattas närmare brukarna. Och om man vill förstatliga skolan så varför då inte också förstatliga äldreomsorg, barnomsorg, bibliotek?

Jag kommer att tänka på vad som står om Gustav Möller i Tomas Forsers biografi över Per Nyström: "I hela Möllers filosofi ingick att mer och mer skulle decentraliseras ut till kommunalmännen." ("Jag har speglat århundradet" : en bok om Per Nyström : historiken, publicisten, ämbetsmannen, s. 152).

Frågan är inte enkel. Kan likvärdig välfärd garanteras med kommunal drift? Är likvärdighet viktigare än principen att flytta besluten närmare medborgarna? Jag vet inte. Diskussioner behövs.

Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Vänstern och skolpolitiken.
Rossana Dinamarca: V:s skolpolitik - inte bara betygskritik.
Alla rätt till kunskap - Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.

söndag 4 december 2011

Anna-Klara Bratt ljuger

Anna-Klara Bratt, chefredaktör på Feministiskt Perspektiv, har tidigare efterlyst en "öppen och demokratisk tillsättningsprocess" när Vänsterpartiet väljer efterträdare till Lars Ohly. Nu när vi har det är hon ändå "lite besviken". Anna-Klara Bratt ljuger i radio och säger att fyra partiledarkandidater rest runt i landet och pratat med enbart medlemmar. Det är inte sant. Våra kandidatutfrågningar har varit öppna för allmänheten, olika sorters utfrågare har engagerats, åhörare och andra har getts möjlighet att ställa frågor och flera av utfrågningar har varit möjliga att följa på nätet. Till Moriskan i Malmö kom närmare 500 åhörare för att lyssna till våra fyra kandidater och för att diskutera vänsterns framtid. Om utfrågningen i Göteborg skrev Ulf Bjereld: "Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang".

Vi har en kandidatsajt som presenterar partiledarkandidaterna, på Framtidskommissionens sida har viktiga framtidsfrågor för Vänsterpartiet diskuterats, i Flamman, Vänsterpress och på internet har det diskuterats flitigt och med högt i tak och på kongressajten finns alla motioner och dokument som ska behandlas på kongressen fritt tillgängliga. Kongressen är också öppen för journalister och allmänhet. Vänsterpartiet kan säkert på flera sätt utveckla arbetet inför framtida kongresser men att vara "lite besviken" över det som varit en helt unik process i svensk politik tycker jag helt enkelt är gnälligt.

Det kan också vara så att Anna-Klara Bratts gnälliga missnöje beror på att hon inte verkar få som hon vill. Hon vill att Vänsterpartiet, liksom anpassliga Miljöpartiet, ska gå från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker.

Eva-Britt Svensson har tydligt visat att det både går att vara EU-motståndare och samtidigt driva en resultatinriktad politik i EU. Hon säger: "Jag är övertygad om att det bästa för Vänsterpartiet är att vi även i fortsättningen har med i vårt program att vi är motståndare till EU".

Läs också:
Anna-Klara Bratt: "Lars Ohlys avgång öppnar för en ny vänster" (Aftonbladet 2011-08-09)).

tisdag 29 november 2011

Magnus Utvik: Med Stalin som Gud

I boken Med Stalin som Gud berättar Magnus Utvik om sitt engagemang i det lilla albanientrogna partiet KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Magnus Utviks politiska engagemang börjar i VPK:s (Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet) ungdomsförbund KU (Kommunistisk Ungdom, nuvarande Ung Vänster). Han tycker dock snart att KU inte är tillräckligt radikala eller konsekventa, till exempel blir ett besök av VPK:s lokala fullmäktigerepresentant en stor besvikelse för KU-medlemmarna.

Magnus Utvik blir aldrig medlem i KPS. Hans ansökan om medlemskap avslås. Så som Magnus Utvik beskriver KPS verkar det ha varit en sekt, mest upptagen av rent interna angelägenheter samt av att strida med andra organisationer på vänsterkanten.

Boken har ett begränsat värde som skildring eller värdering av grupperna till vänster om VPK just för att det är en så liten och extrem sekt som skildras. Den lärdom jag tycker kan dras är att den vänster som inte ser demokratiska fri- och rättigheter (organisations-, mötes-, yttrande- och tryckfrihet mm) som stora folkliga framgångar som ska försvaras och utvecklas inte är något att ha.

Så här ser en diskussion mellan KPS-anhängaren Magnus Utvik och hans socialdemokratiske far ut (s. 150):

"Vi lever i en kapitalistisk diktatur, tycker du det är en framgång?"

"Sverige är ingen diktatur."

Jag pekade på pappa.

"Det är ju för att ni inte fattar det som ni är arbetarklassens huvudfiende."

Pappa pekade på sig själv.

"Är jag din fiende?"

"Politiskt är du det."

Den "vänster" som kallar Sverige en kapitalistisk dikatur, och då alltså spottar på våra demokratiska fri- och rättigheter, är inte värd att kallas vänster. En verklig vänster värderar våra demokratiska fri- och rättigheter högt och vill försvara, utveckla och utvidga dem.

Jag gillade boken men däremot gillade jag verkligen inte Magnus Utviks fula och felaktiga påhopp på Jonas Sjöstedt. Det var ett billigt och ohederligt sätt att marknadsföra boken.

Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Utvik argumenterar ohederligt.
Jonas Sjöstedt: Har Magnus Utvik slutat slå sin fru?

tisdag 22 november 2011

Hans Lagerberg: Per Meurling : en intellektuell vildhjärna

Per Meurling känner jag till tack vare Jan Myrdal. En av alla insatser Myrdal gjort är den att han introducerat mängder av författare och tänkare - och konst! - för sina läsare. Vi skulle idag behöva någon som gör något liknande. Jag är rädd för att mängder av kunskaper och erfarenheter från den radikala rörelsen annars går till spillo. Vänsterns textproduktion, inklusive 1970-talets, borde digitaliseras: böcker, tidningar, broschyrer. Hoppas verkligen Projekt Runeberg kommer fortsätta att digitalisera Jan Myrdals verk.

Jag såg fram emot att läsa Hans Lagerbergs bok men blev tyvärr besviken. Den handlar för lite om Per Meurling och tiden och sammanhangen Per Meurling verkade i. Hans Lagerberg ägnar för mycket utrymme och möda åt att resonera kring sådant som de intellektuellas ansvar och vänsterns skuld. Jag tycker att Hans Lagerberg verkar grubbla onödigt mycket över sitt eget politiska engagemang. Uppgörelsen med det forna engagemanget blir inte tillräckligt konkret.

Men det är absolut en bok som bör läsas, både för nytta och nöje! Per Meurling är en oerhört fascinerande gestalt och även om jag kände till honom och en hel del om åtminstone vissa av sammanhangen han verkat i lär jag mig mycket. Det är ju också alltid uppiggande att läsa om det för mig närmast mytiska lundensiska 30-talet med gestalter som Per Nyström och Per Meurling. Vi får också läsa om David Sprengel och Krusenstjernafejden.

Per Meurling var en spränglärd marxist och en vilt sluggande polemiker. Han var en intellektuell som blev rättrogen sovjetkommunist för att sedan lämna SKP och gå till våldsamt angrepp på sina forna partikamrater. Han verkar ha varit en på många sätt, både privat och mer yrkesmässigt, omöjlig person och bland annat just därför exemplarisk. Inte så att man själv vill vara sådan eller egentligen tycker att andra ska vara sådana, men man vill ändå att sådana personer finns.

Det är avgörande är dock givetvis det han skrivit. Jag hoppas att Hans Lagerbergs bok leder till att unga på vänsterkanten upptäcker Per Meurling och andra ur den radikala traditionen. Om några, liksom Per Meurling, låter sig influeras av arvet från Diderot och upplysningen skulle det kunna verka livgivande för den svenska vänstern. Jag hoppas också på att det kan leda till att fler, bakvägen liksom, upptäcker Jan Myrdal.

Bra alltså att Hans Lagerberg skrivit en bok om Per Meurling, även om jag hade önskat mig en annan bok.

Hänvisningar till vad Jan Myrdal skrivit om Per Meurling finns i Skriftställning 14, som innehåller ett namnregister.

Läs vidare:
Hans Lagerberg om Per Meurling
Texter av Per Meurling på marxistarkiv.se
Per Meurlings Från franska till ryska revolutionen samt Jan Myrdals förord till boken Den goda tonens pingviner
.

Rödgrönt haveri

Miljöpartiet gör upp med regeringen om det statliga ägandet och Socialdemokraterna viker ner sig i frågan om kravet på en lag som reglerar partibidrag. Det är sorgligt. Vi skulle behöva en kraftfull rödgrön opposition. Nu får Vänsterpartiet ensamt ta på sig ansvaret att bedriva rödgrön oppositionspolitik. Jag hoppas ändå att en del kontakter och beröringspunkter finns kvar från det rödgröna samarbetet inför valet 2010, inte minst bland de unga intellektuella som samlades i boken Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Men som läget ser ut nu med en förvirrad socialdemokrati och ett miljöparti som flörtar med högern känns ett samarbete inför valet 2014 mycket avlägset. Vänsterpartiets uppgift nu är att fokusera på sin egen politik och organisation med målet att bygga ett slagkraftigt parti som kan nå framgångar såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt. Vänsterpartiet ska bli det rödgröna alternativet i svensk politik. Vi har en hel del att göra. Organisationen måste skärpas men också politiken, inte minst miljö- och klimatpolitiken samt regionalpolitiken. Men vi har också betydande styrkor, Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som säger nej till privata vinster i välfärden, vi har den mest progressiva ekonomiska politiken och vi vinner debatterna om euron och bankerna. Endast ett socialistiskt parti kan möta kapitalismens kris, alltså miljö- och klimatkrisen och den ekonomiska krisen.


Läs också: Lena Sommestad.

måndag 21 november 2011

Inför Vänsterpartiets kongress 2012

Ikväll har det varit utfrågning av Vänsterpartiets partiledarkandidater i Umeå. Utfrågningen livesändes på ABF Live! och kan också ses i efterhand.

Följande utfrågningar har filmats och går att se på nätet:

1/9 Stockholm: SVT Forum, ABF Live!
19/9 Malmö: del 1 och del 2
9/10 Västerås: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde, Jonas Sjöstedt
14/11 Göteborg
21/11 Umeå

Under kongressen, som hålls i Uppsala 5-8 januari 2012, ska bland annat ny partiordförande en eller två), partistyrelse och programkommission väljas. Beslut ska fattas om ett strategidokument och om texten om EU i partiprogrammet och en massa motioner ska behandlas. Information om allt detta finns på kongressajten. Kolla också kandidatsajten och Framtidskommissionens sida. Bra argument för och emot delat partiledarskap finns i detta och detta blogginlägg.

söndag 20 november 2011

Nervös borgerlighet

När Expressens ledarredaktion på detta desperata sätt försöker misskreditera Vänsterpartiet förstår man att borgerligheten börjar bli lite nervös. De börjar väl tycka att det går lite väl bra för Vänsterpartiet. Vi får ju rätt i fråga efter fråga. I dagens två stora frågor (eurokrisen och vanvården inom äldreomsorgen) är det endast Vänsterpartiet som har en vettig och fungerande politik.

Så här skriver Jonas Sjöstedt på sin blogg om Kuba:

"Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier. I de kubanska fängelserna sitter politiska fångar. I USA finns däremot dessa grundläggande demokratiska rättigheter, landet är en politisk demokrati. Visst kan man diskutera bristerna i USAs demokrati och visst finns det progressiva inslag i det kubanska samhället trots diktaturen. Men den grundläggande skillnaden mellan länderna är klar och kan inte bortförklaras. Det är min åsikt, och det är Vänsterpartiets åsikt."

Vänsterpartiet har en öppen process inför kongressen 2012. Du kan själv se efter vad som sades under partiledarkandidatutfrågningen i Göteborg. Utfrågningen filmades och finns på YouTube.

söndag 6 november 2011

Exemplarisk vänsterpopulism

Jonas Sjöstedt vinner debatt efter debatt efter debatt om eurokrisen. Hoppas verkligen kongressen väljer honom till Vänsterpartiets partiordförande för det kommer bli en fröjd att se honom i partiledardebatterna inför valet 2014. Att han kommer vinna debatter åt oss har han visat med all önskvärd tydlighet. Jag tror också han kommer vinna röster åt oss.

I veckan har också Jonas Sjöstedt visat på vad jag vill kalla en exemplarisk vänsterpopulism när han på sin blogg berättade att han lämnar banken Nordea. Det gav omedelbar massmedial uppmärksamhet. Bra, mer sånt i Vänsterpartiet! Det är precis som Daniel Suhonen skrivit i Aftonbladet: vi behöver en vänster som "lyckas kanalisera folkets vrede".

Läs också: Vänsterpartiet skänker partistöd till Malvan, Varför röstar V för skyhöga chefslöner inom offentlig sektor?, Vänsterpartiet Skaraborg protesterar mot höga regiondirektörslöner!, Inte förstått - eller inte vilja förstå?

Föredömlig transparens

Idag har jag med stort intresse följt helgens partistyrelsemöte via hashtaggen #vbeslut på Twitter. Partistyrelsen har visat på föredömlig transparens genom att på detta sätt göra det möjligt för oss att följa detta viktiga möte då partistyrelsen gått igenom motionerna till Vänsterpartiets kongress i Uppsala den 5-8 januari 2012.

Den avgående partistyrelsen beslutade sig för att säga nej till delat (eller utökat) partiledarskap. Jag tycker partistyrelsens motivering tyder på att de är oroväckande nöjda med sakernas tillstånd: "Men vi har landat i att partiets nuvarande ledningsorganisation i allt väsentligt fungerar väl, och vi har utvecklat ett tydligt kollektivt ledarskap de senaste åren som vi bör fortsätta".

Jag hoppas och utgår från att partistyrelsen tagit till sig alla de goda argument för och emot delat partiledarskap som förts fram på Thaher Pelaseyeds blogg samt bloggen Homo Politicus.

Beslut jag glatt mig åt under dagen är att partistyrelsen bifaller en motion om att ett nytt miljöpolitisk program ska tas fram, att åkermark ska bevaras, att alla preventivmedel ska ingå i högkostnadsskyddet och att en feministisk checklista för politiska beslut ska tas fram.

Jag hoppas verkligen kongressen beslutar att vi ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program. Jag vill att Vänsterpartiet tydligare och starkare driver miljöpolitiska frågor.

Läs vidare: Anna Hövenmark, Homo Politicus, Jonas Sjöstedt.

lördag 5 november 2011

Dålig debattstil

På Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar rådde Lars Ohly oss att "reagera hårt mot varje oförsonlighet och dålig debattstil som ibland används i våra diskussioner. Med respekt och kamratskap som grund är jag säker på att vår gemensamma klokskap kommer att leda till ett tydligare och bättre Vänsterparti som förmår förändra verkligheten."

De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).

Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."

Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.

Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.

Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.

Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.

onsdag 5 oktober 2011

Motion om Flamman och Socialistisk debatt

Flamman och Socialistisk debatt är två utomordentliga tidningar som borde ha mycket högre upplagor samt läsas av alla medlemmar i Vänsterpartiet. Vi behöver dem bägge för att utveckla vår idédebatt. Socialistisk debatt kan även bidra till Vänsterpartiets studieverksamhet genom att möten och studiecirklar kan anordnas kring olika nummer av tidskriften. Socialistisk debatt skulle behöva en ordentlig hemsida. I skrivande stund har Flamman enligt TS en upplaga på 3 300. Om samtliga medlemmar i Vänsterpartiet prenumererade skulle alltså upplagan mer än tredubblas. Om Flammans och Socialistisk debatts upplagor ökar kan de också utvecklas som tidningar.

Jag yrkar därför

att varje medlem som inte är prenumerant på Flamman får en provprenumeration med ett följebrev från Vänsterpartiets ordförande med uppmaning om att börja prenumerera
att varje medlem som inte är prenumerant på Socialistisk debatt får ett provnummer med ett följebrev från Vänsterpartiets ordförande med uppmaning om att börja prenumerera
att Vänsterpartiet bistår Socialistisk debatt med resurser för att bygga en ordentlig hemsida åt tidskriften

Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs
...
Insänd till Vänsterpartiet 2011-10-04.
...
Partistyrelsens svar:

Motionen vill att partiets medlemmar som ej prenumererar på Flamman och Socialistisk Debatt skall få en provprenumeration på dessa.

Partistyrelsen delar uppfattningen att dessa två publikationer är viktiga för den breda vänstern. Därmed också att partiet på olika sätt skall stödja deras utgivning. Främst genom att rekommendera medlemmar att teckna en prenumeration. Men samtidigt måste deras ställning som oberoende socialistiska publikationer respekteras. De är ej och skall ej bli ”partialster”. Därför är förslaget att det i medlemskapet skall ingå en provprenumeration på Flamman och ett provnummer av Socialistisk Debatt olämpligt då deras oberoende ställning kan ifrågasättas. Likaså är det olämpligt att kongressen beslutar om resurser för att bygga en hemsida åt Socialistisk Debatt. Eventuella resurstillskott bör beslutas av partistyrelsen.

Partistyrelsen föreslår

att motion C37 avslås