söndag 3 december 2017

Po Tidholm: Läget i landet

Tidholm, Po: Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg publishing, 2017), ISBN 978-91-88035-10-3.

Po Tidholm beskriver i boken Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror ett Sverige som dras isär, där klyftan mellan stad och land ökar. Orsakerna är politiska - EU-inträde, staten har abdikerat till förmån för marknadslösningar och regionaliserad regionalpolitik.

Jonas Sjöstedt samtalar med Po Tidholm i podden Hembakt med Jonas avsnitt 5. Det är ett intressant samtal och jag tror nog de två är överens om det mesta, även om Po kritiserar vänstern för att vi inte tillräckligt bra förstår oss på företagarvillkor och alternativa företagsformer, att det ibland krävs småskaliga lösningar på stora problem (31:40). Han utvecklar dock inte detta varken i boken eller i podden, så det är svårt att veta mer exakt vad han menar med denna kritik. Jag tror heller inte det är småföretagarpolitik som kommer att rädda landsbygden.

På sidan 75 i boken efterlyser Po Tidholm "en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras."

Här tror jag Po Tidholm har fel. Jag tror inte vi kan få någon politisk samling som innebär att staten återtar sitt ansvar för regionalpolitiken eller att marknadslösningar ersätts med samhälleliga lösningar. Jonas Sjöstedt säger i podden att Vänsterpartiet kan komma överens med Centerpartiet när det handlar om sådant som bredbandsutbyggnad och solceller, men inte alls så snart det handlar om makt och ekonomi. Ett exempel på detta är när Vänsterpartiet föreslog en höjning av mineralavgiften och att denna intäkt skulle komma gruvregionerna till godo.

Politiskt kanske vi kan samlas kring vissa frågor, men knappast inte kring de som kommer få hela landet att leva. Ärligt talat har jag svårt att se att vi kommer få en allsidig utveckling av landet utan att bryta med EU och faktiskt också med kapitalismen. Att inte frågan om EU-medlemskapet tas upp i podden är häpnadsväckande.

Jonas Sjöstedt nämner några ord i podden (när han pratar om den kommunala gymnasieskolan) som vi skulle behöva se mer av i all politik. Orden är samordning och plan. Det är mer av detta vi behöver se i politiken om vi ska få en levande landsbygd - och också kunna leva på ett sätt som inte föröder miljö och klimat. Jag tror det är inom ramen för en ekonomisk politik inom planetens gränser som vi finner eller tvingas till förändringar som låter hela landet utvecklas. Om vi ska bli självförsörjande och minska transporter av livsmedel och annat kan vi inte låta städerna växa på landsbygdens bekostnad så som nu sker. Denna förändring kan antingen bli något som tvingas på oss, eller så kan vi driva fram en ekonomisk-politisk demokrati som tillåter både en allsidig utveckling av hela landet och hela människan, alltså en ekonomi som bryter med kapitalismens oförnuft, profithunger och specialisering.

Jag förstår såklart att vi måste formulera och driva politiska krav som kan göra skillnad här och nu, men de kommer att utmana både EU och kapitalismen som ekonomiskt-politiskt system.

Po Tidholm säger i podden, med anledning av att i början av 1800-talet levde mindre än 10% i städer och mer än 90% på landsbygden medan förhållande idag är nästan de omvända med cirka 85% i städer och 15% på landsbygden, att den här förflyttningen är helt naturlig, den hänger ihop med civilisations- och modernitetsprojektet, industrialiseringen och specialiseringen av arbetet (33:27).

Denna historiebeskrivning är ödesbestämd, utan att se att utvecklingen skulle ha kunnat se annorlunda ut tror jag att vi minskar våra möjligheter att se att något annat än den verklighet vi nu lever i är möjlig. Denna historiebeskrivning kan användas för att legitimera det som händer i vår samtid, att det är en naturgiven utveckling.

Om detta har Mikael Nyberg skrivit ("Håxås försommaren 1984", Clarté 1984 : 3, omtryckt i Clarté 1988 : 3-4):

"Framstegen är påtagliga. Arbetarna drev fram dem och led likväl nederlag. De förlorade fast än de trodde sig vinna. De fick kommunalt vatten och elektriskt ljus, men trakten där de levde slutade andas."

söndag 8 maj 2016

Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 978-91-7389-451-7.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på, de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti till viss del skulle kunna uppväga sin litenhet med vore aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation." Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet mer i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?

torsdag 5 maj 2016

Istället för tendensfrihet - lokal organisering

Till Vänsterpartiet 41:a kongress 5-8 maj 2016 har förslag om att införa så kallad tendensfrihet framförts. Tendensfrihet skulle, vad jag förstår, undergräva principen om att gemensamt fattade beslut ska följas av alla. De som förordar tendensfrihet, eller att Vänsterpartiet ska bli en "radikal mosaikvänster" verkar vilja att Vänsterpartiet ska bli en "paraplyorganisation för hela vänstern" (citat ur någon diskussion på Facebook).

Det stämmer att Vänsterpartiet som parti måste förändras om vi ska kunna fylla vår funktion i svensk politik - organisera för att bygga socialism. Men är tendensfrihet den rätta vägen att gå? Jag tror inte det.

Tvärtom tror jag att vi behöver utveckla en starkare egen identitet, som är något annat än vänstersocialdemokrati. Denna identitet utvecklas genom diskussioner och studier, men främst genom praxis, alltså konkret politiskt arbete.

Vänsterpartiet är inte vänstern, vi är en del av vänstern. Idén om ett brett parti som ska samla hela vänstern tror jag inte på. Däremot behöver vi breda samarbeten kring sakfrågor. Vi bör sträva efter bredast möjliga enhet kring varje fråga.

För mig är en av själva poängerna med att vara organiserad i ett parti att vi gemensamt fattar beslut som vi sedan gemensamt följer. Det måste finnas goda möjligheter att diskutera innan beslut fattas, men väl fattat - i god demokratisk ordning - ska det följas av alla. Utan denna princip skulle vi få ett spretigt parti där valda företrädare skulle kunna driva sin egen linje, på tvärs emot majoritetsbeslut fattade på kongresser.

Vissa av de som kritiserar Vänsterpartiets nuvarande modell kallar den "demokratisk centralism". En del skyller på Lenin, andra på Stalin. I själva verket fungerar Vänsterpartiet enligt helt vanlig svensk folkrörelsepraxis. Vilken förening som helst fungerar så här: årsmötet (för Vänsterpartiets del kongressen) är högsta beslutande organ. De beslut som fattas där gäller tills något annat beslut fattas av efterföljande årsmöte.

En brist i resonemangen kring tendensfrihet är att inga exempel ges på vilka tendenser det skulle gälla. Det enda jag sett är Socialistiska partiet, som vill verka som tendens inom Vänsterpartiet och fortsätta vara medlemmar i Fjärde Internationalen. Men de ger inga exempel på sakfrågor där de inte skulle vara överens med oss i Vänsterpartiet. Som jag ser det verkar de vilja verka som ett parti inom Vänsterpartiet. För övrigt är ju Socialistiska partiet ett svenskt exempel på ett parti med tendensfrihet, som visar att tendensfrihet i sig inte gör ett parti framgångsrikt.

Istället för konkreta exempel på varför tendensfrihet behövs i Vänsterpartiet ges exempel på framgångsrika partier som har tendensfrihet. Exemplen är säkert värda att studera men då måste också hänsyn tas till att de politiska förutsättningarna i exempelvis Spanien skiljer sig från våra förhållanden. Själv skulle jag vilja att Vänsterpartiet blir mer av att vänsterpopulistiskt parti, men det innebär inte att vi kan kopiera Podemos.

Argumentation som bygger på Rosa Luxemburg vs Lenin eller på att nämna långa listor på andra vänsterpartier kanske i själva verket visar en brist hos Vänsterpartiet, en kultur som måste förändras om vi ska kunna växa som organisation och i betydelse?

Det vi behöver bli bra på är undersökningar och analyser av konkreta förhållanden och att organisera, kanske främst lokal organisering. Organiseringen kommer inte alltid innebära att värva medlemmar till Vänsterpartiet utan kan lika gärna bestå av att vi medverkar till att organisera kring en sakfråga, att bilda bredast möjliga enhetsfronter kring specifika frågor.

I senaste numret av Brand skriver Erik Persson, aktiv i Förbundet Allt åt alla:

"Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens."

Jag menar alltså att vad vi bör göra är att försvara och utveckla folkrörelsedemokratin i Vänsterpartiet. Vi måste också bli bättre på att även när det inte är valrörelse agera fokuserat och vi måste bli mer lokalt förankrade.

Jag hoppas att ekoeko-arbetet kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett bättre parti. Om vi ska bli Sveriges bästa miljö- och klimatparti måste detta genomsyra alla nivåer i partiet. Lokalt måste vi undersöka vilka förhållanden som råder och vilka allianser som kan byggas. Alltså: 1. Undersök, 2. Organisera.

Även om nu inte tendensfrihet är lösningen på Vänsterpartiets problem måste den partiledning som väljs på kongressen se att Vänsterpartiet som organisation måste utvecklas. Det lokala arbetet är det centrala, men för små partiföreningar som den jag själv är medlem i behövs initiativ och stöd från central och regional nivå. Vi behöver handledning i lokal organisering.

Vidare läsning:

Revolution, tidigare Avanti, är ett konkurrerande politiskt partiEfterlyses: en radikal mosaikvänster, Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering, Etzlers svar duger inte, Jag uppfattar mosaikvänster som en omskrivning för tendensfrihet, Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati, Så kan vänstern vända vinden, 5 frågor till Marcus Zingmark om tendensfrihet inför V:s kongress, Vänsterpartiet måste bli mer öppet, Motioner om tendensfrihet till Vänsterpartiets kongress 2016 samt partistyrelsens svar på dem.

fredag 29 augusti 2014

Replik på Lotta Hördins ledare "Bara valvinst är ok"

Vänsterpartiet har ett absolut krav för regeringsmedverkan: inga skattepengar för vård, skola, förskola och äldreomsorg ska gå till företag som är ute efter att ta ut vinst.

Efter att ha hört Jonas Sjöstedt säga "'man kan ha olika utförare', och 'man kan visst välja, det är inte valmöjligheten vi är ute efter utan vinstintresset'" tror Lotta Hördin att detta krav "kan ha luckrats upp".

Lotta Hördin verkar ha missuppfattat Vänsterpartiets linje i välfärdspolitiken. I rapporten "En välfärd fri från kommersiella intressen" (2012) står det:

"Kooperativa företag och ideellt drivna utövare ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden om de driver den utan vinst. Detsamma gäller andra ägarformer som övergår till att bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte, till exempel till en särskild bolagsform anpassad för detta."

Vänsterpartiet är det parti du ska rösta på om du vill ha en välfärd fri från kommersiella intressen och en regering fri från borgerliga partier.

Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs

torsdag 9 maj 2013

Polarisering och vardagskamp

Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."

Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".

Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."

Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.

Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.

Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.

Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?

Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).

Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."

Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.

Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.

Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga

Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."

Se även: Vänster- och högerprasselSamarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.


tisdag 7 maj 2013

Regeringsfrågan

Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.

De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.

Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.

Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.

Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.

Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.

Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.

Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.

Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?

Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?

Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?

Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.

Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.

Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.

Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.

Alltså:

1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.

Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!


tisdag 23 oktober 2012

Lös verkliga problem först

Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.

Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:

- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.

- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.

- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.

Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".

Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.

Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.

För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:

"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."

Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder